bitches brew
insåg just något, som jag så länge försökt dölja för mej själv. det liv jag lever är långt ifrån det jag hoppas jag kunde leva. mitt drömliv skulle troligen utspela sej i nyc, eller stockholm skulle gå så otroligt bra! finland känns så litet och segt, har ingen lust att bo kvar här, alla är så falska, men iofs, var finns det människor som inte vore det? jaaja, hoppas iaf att jag skulle bo i sverige, få uppleva vackra kläder varje dag, kunna strosa omkring på stureplan och framför allt köpa en massa fina kläder! vilka märken har vi i finland som vi skulle vara kända för? eeh, marimekko, joo nice, men man vill int gå klädd i deras kläder varje dag, helst ingen dag alls. kolla på sverige, man får tag på dom flesta märken, acne, whyred, aa, CHEAP MONDAY, topshop och alla andra härliga märken och vad finns i finland, pah, inget sevärt iaf. ifall jag inte får åka över på en shoppingresa till stockholm med mina tjejer snart så måste jag väl finansiera resan själv, något måste iaf göras åt dethär tråkiga livet som jag försöker ta mej igenom.
btw, flickan på tv. jag hatade dej=)=)=))))=)=)=)
tankar
hur kan andra människor få oss att må så dåligt? hur blir vi så lätt påverkade? eller rättare sagt, varför blir vi så lätt påverkade? jag antar att vi bestämmer ju inte att bli påverkade, men hur är det med de självsäkra människorna, med ett bra självförtroende, blir de också påverkade, eller är de bara ovanligt bra på att dölja det? när vi går längst livets färd, alltså det är en helt vanlig random dag, och man känner sej i harmoni med sitt inre, och plötsligt rubbas allt, dina ögon blir blåa av alla slag, ditt hjärta blöder ut din sorg och dina ben bär dej inte mera, är det verkligen så som det skall vara? hur kan vi bli så påverkade av vad andra tänker och tycker, varför är det på det här sättet? för dej spelade det kanske ingen roll fast du sade " va fan? " men du, det förstörde verkligen min dag, rejält.
the show must go on
förut ansåg jag att jag själv levde inne i bubblan, om man kan säga så. men när våra relationer blev sämre så var jag inte inne i vår föredetta gemensamma bubbla. nu såg jag dej från ett annat perspektiv, på ett annat sätt än förut, nu märkte jag hurdan du var påriktigt. ditt ända mål var att mingla omkring med alla, som du vore på ett cocktailparty, men gumman, du befann dej egentligen i ditt egna liv, det var bara en vanlig onsdag, men för dej var alla dagar stora fester. ärligt sagt så duger du för mej exakt som du är. och ibland känns de som om orden inte kommer ur mej, att jag bara skulle ha lust att be dej vara brevid mej, hålla i min hand och bara vara tyst, bara få känna värmen via din hand. men din tid tar slut, eftersom du alltid har planer, eftersom du alltid måste visa dej själv från ditt yttersta perspektiv. för ingen kan väl tycka illa om dej? du inser väl att vi, alla, har redan vår uppfattning av dej, och den ändras inte iallafall rejält ifall du hämtar ett papper åt oss, eller säger "vackra skor". vi bedömmer människor genast då vi ser dem, och honey,
dej har alla redan bedömmt.
statussymbolen
jag kände mej speciell med min statussymbol i handen, kände mej viktig och vuxen. mitt självförtroende fick en egoboost när jag höll den i handen, förde den sakta mot mina läppar som längtade att få röra vid den, trodde väl att alla kollade på nått sätt lite mer mot mitt håll då. hade sett massvis med snygga modebilder var modeller höll denna statussymbol i handen, inslingratt mellan fingrarna och ack vad man vill se ut som dem. när jag sedan såg några löjliga människor med "min" stautssymbol så blev jag överraskad, nu förmedlade den inget status mer. när jag såg vanliga tonåringar med statusymbolen i handen så skrattade jag högt åt dem, så patetiska var de. såg jag också lika desperat ut ? nu får jag väl bara sluta med min statussymbol, nämligen takeaway kaffet.
dagen då snön föll ner från himlen
antonia berättade nyss en långvarig personlig hemlighet åt mej. nämligen hennes bloggadress, och vips så var jag kär, i en blogg. men de e int egentligen så konstit, eftersom A har det bästa ordförrådet och ett perfekt språk så måste man väl älska hennes blogg också, right ? for the moment så känner jag mej enbart trött. kanske tillochmed besviken, vet egentligen inte på vem. mina föräldrar som flög till italien?, vänner som sviker?, eller på mej själv? borde ta och fundera lite på det där. snart tänker jag greppa tag om min ipod och dra mej tillbaka, sjunka in i musikens värld och drömma bort mej till st jean cap ferrat, franska kusten, där ja verkligen skulle ha lust att vara just nu, en mörk och kall vinterkväll. tänker också ta min telefon med i samma veva, kanske skicka ett sms, jaadu, det får vi allt se om jag vågar . x
"vi" existerar inte mera
Du dyrkade henne,
likt en slav löd du hennes order,
hade du aldrig hört talas om en egen viljestyrka?
Aldrig insett att man måste leva själv och ta ansvar för sina egna handlingar?
Du var enbart egocentrisk och tänkte inte på andra,
nu får du lida.
Då jag raderade bilden på dej från min mobil så försvann du också ur mitt liv,
föralltid.
you make me smile
glädjeattack
återförenas
jag gick omkring, likt en sovande människa,
utan ett ordentligt mål rörde jag mej frammåt,
bara för att jag kunde och inte hade något annat för mej.
plötsligt stod hon där, människan jag alltid bråkat med då vi var små,
flickan som alltid fick mej att må dåligt,
hon som ljög och var elak.
usch, måste jag verkligen stöta in på henne ?
våra blickar möttes och jag såg på henne att hon skulle säga något,
hon öppnade munnen,
men i samma ögonblick hade jag lämnat platsen .
var det pågrund av rädsla eller oro,
kanske rent utsagt osäkerhet ?
eller ärligt sagt,
när jag tänker efter så tror jag att jag lämnade platsen eftersom jag helt enkelt inte hade lust att stå face to face med mitt förflutna,
orkkade inte säga några söta och snälla välvalda ord åt en människa som jag aldrig varit speciellt intresserad av .
när jag lämnade h&m,
där vi stötte på varandra så kände jag mej nöjd,
ingen aning om varför,
men jag kände mej glad och lycklig,
kanske just eftersom jag bestämt mej för att lämna det förflutna just så som det är,
förflutet
när kedjan brister
fick höra sötaste komplimangen av lilla N idag, hon ville inte klippa sitt hår eftersom hon vill ha likadant hår som jag, hur söt får man bli ? älskar människor som hon . jaaja, nog om det . vet ni känslan när man känner sig så sjukt lycklig, så lycklig att man tror att man skall spricka ? att hjärtat exploderar vilken sekund som helst, att man tror att det inte går att beskriva hur nöjd, glad och enbart lycklig man är ? jag vet att ni vet . men jag tror också att ni vet hur det känns när den härliga lyckliga känslan förstörs ? spricker som en såpbubbla, när man bara ser kristallerna som sakta faller till marken, ibland även snabbt . känslan när du nyss svevade så högt och ståtligt i luften, det kändes som om du ägde allt och alla, men plötsligt kommer någon och förstör din lycka, spräcker bubblan och du faller ner i en ring . ringen består av människor, som bara vill dej ont, som har blockerat de lyckliga utgångarna för dej, som har täppt igen ringen, som står där och ser på dej med nervärderande blickar och flinar hånfullt, som bara får dej att må dåligt .
detta kallas mardrömmar, eller en dag ur mitt liv . godnatt
